/** Created by Alexander on 2017-03-20. */

Åmans återblickar#12 Kärt barn

I egenskap av ciceron inom den blårandiga allmänbildningen är Ronald ”Rolle” Åman nu tillbaka med en ny återblick där stort och smått i Djurgårdens snart 125-åriga historia avhandlas. Den här gången är turen kommen till mannen som personifierar järnkaminsbegreppet: Sigge Parling.

sigge_parling_743

Det sägs som bekant att ”kärt barn har många namn”. Se bara: Sigvard, Emanuel, Pidar, Sluring, Parling, Sigge, Parking. Den det handlar om är en djurgårdare som är unik i flera avseenden, den ende som har spelat en VM-final i fotboll. (Törs vi säga hittills?) Men också den ende nu levande svensk idrottsman som spelat VM-final i både fotboll och bandy (Orvar Bergmark var den andre) – i fotboll 1958 och i bandy 1961. Du förstår säkert redan av ingressen att det handlar om Sigge Parling, ursprunget till begreppet Järnkamin. Det förhöll sig nämligen så att Sigge växte upp i Forsbacka, en liten bruksort en mil utanför Sandviken vars basnäring var ett järnbruk och eftersom han var en fysisk spelare som man inte flyttade på i första taget blev han sinnebilden av en järnkamin. Att hans lagkamrater under 50-talet var Knivsta, Tjalle Mild, Jompa, Lasse Broarn och Tumba bekräftade bara att detta var killar uppfödda på järnrik kost. Titta bara på formaten på lagfotot från 1959, men där en ung och faktiskt något så ovanligt som en späd talang sprungen från järnbruksområdet, Lill-Lappen Hellström från Sandvikens AIK, är ny i laget och blir Svensk mästare redan första året.

lagbild_parling_743

Sigge, ofta ansedd som en gamäng, kom fram tidigt i en träningsmiljö som var vanlig på 40-talet, nämligen en gräsplan – ofta en allmänning som blivit över – kryddad med sorkhål, stenar och ogräs. Så var det för kompisgänget ”Åkersorkarna” i Sandviken dit Sigge cyklade i stort sett varje dag. Bra träning f.ö. med två mil på cykel förutom bollspelandet.

Vid 16 års ålder anmälde sig Sigge, trygg och säker på sig själv (inget likhetstecken med stöddig), till ”Morgondagens män” som var precis det låter som: talanger möjliga att utveckla. Det gjorde man då som nu, nämligen på Bosön och det var dit Sigge kom första gången 1946. Den andra gången var i samband med träningslägret inför VM i Sverige 1958. Han hade redan visat sig vara en man för morgondagen: redan som 16-åring spelade han med Sandvikens AIK i div 2 (motsvarande Superettan/div 1 idag) och det var där Djurgården och hans namne Bergh fick upp ögonen för honom och lockade honom och hans eviga följeslagare, hustrun Nea till huvudstan. Sigge Bergh tycks f.ö. alltid haft ögonen öppna för att spåra talanger. Hur var den första tiden i storstan – var bodde ni, frågar jag?
– Det var mycket flyttande de första åren, ofta inneboende hos någon.

En tuff tillvaro att etablera sig i ny miljö och dessutom som nomader, men paret Sigge Parling and his Darling som de kallades i stockholmspressen vid giftermålet i Oscarskyrkan, blev stadgade storstadsbor och bodde här i elva år. Det är då Sigge upplever de största ögonblicken i sitt sportsliga liv – SM-guld 1955 och 1959. Men kronan på verket är så klart VM-finalen 1958. Trodde du någonsin att ni skulle ha en chans mot Brasilien?
– Inte innan, men när Nisse (Liedholm) gör 1-0 efter fem minuter väcktes väl hoppet, men bara fem minuter senare kvitterade brassarna. När de efter en halvtimme gör 2-1 blev det uppförsbacke. Jag tror att det var Pelé som gjorde det tredje målet och då var det kört…

Du citeras bl.a. i spanska El Nacional där du av någon anledning kallas ”Parking” – tur att det inte var engelsk press. Kommer du ihåg vad du sa efter matchen?
– Nja, nånting i stil med att det var bara att applådera brassarna – så starka, tekniska och snabba att vi inte hade en chans.

Så var det och Sigges exakta kommentar – ”Efter det femte målet ville jag bara applådera” – kablades ut i världen – good sportmanship, Parling!

Men nu hör det till saken att Sigge året innan VM, alltså 1957, gjorde en utflykt som  förvånade de flesta, inte minst UK (Uttagningskommittén för landslaget) och DIF, när han helt plötsligt gick till Lycksele IF och div 2! Men nu blev det en kort karriär där, bara ett par månader, innan han återbördades till DIF. Frågan ter sig ofrånkomlig: varför gick du till Lycksele? Sigge vrider på sig, sörplar lite kaffe, tittar svävande och säger lakoniskt:
– De bjöd mig pengar.

Var det så enkelt?
– Det fanns pengar på den tiden också…

När han säger det och ler spjuveraktigt så förstår jag att han ruvat på svaret och att pengar alltid lockat, ett slags arketypiskt drag hos människan, oavsett bransch och inriktning.
Det hade varit värre om han sagt att han alltid gillat Lycksele i allmänhet och Lycksele IF i synnerhet, men Sigvard Emanuel Parling är inte sorten som förställer sig. Dessutom är väl brottet preskriberat nu, 58 år efter det som ansågs oförklarligt men som egentligen bara handlade om så världsliga ting som pengar.

Attachment