/** Created by Alexander on 2017-03-20. */

Åmans återblickar #21 Laban!

Lars_laban_arnesson_743

Ronald ”Rolle”Åman passar på att hedra en blårandig idrottsbegåvning som dock blev mest känd i sin ledarroll och som förtjänar en rejäl hyllning i samband med att han fyller 80 år under lördagen.

Han tog pulsen på fotbollen

”Laban” Arnesson, kristnad till Lars Arne Emanuel men aldrig kallad annat än Laban, är multitalangen i de fyra största lagsporterna som egentligen nådde längst som ledare.

Nu är det dags att göra en tillbakablick på nästan 80 år i idrottens tjänst. En tjänstgöring som startade tidigt på Persvägen i Sandviken, med Jernvallens alla möjligheter inpå knuten. Det kanske därför Laban blev en slags fyrkampare – inte vilken som helst minsann: Ungdomsdistriktsmästare i fotboll, bandy, handboll och hockey. 1957 blev han utsedd till Sveriges främste skolidrottare. Hur hann du egentligen?
– Nja, det var ju så att jag egentligen höll på för mycket med idrott och skolan blev lidande. Jag hade helt enkelt för dåliga betyg och tvingades gå om sista året. Det var inget jag var stolt över, men å andra sidan fick jag betydligt bättre betyg och det låg till grund för att jag så småningom kunde söka in på idrottshögskolan GCI (nuvarande GIH).

Allt enligt maximen att inget ont som inte har något gott med sig. Men innan pluggandet i huvudstaden fortsatte Laban sin lokala sportsliga eriksgata, dock med en viss satsning på bandy och fotboll. Ja, just det: i den ordningen.
– Kan du tänka dig att jag var center i bandy och en utpräglad målskytt?

Svårt att säga, men större under har väl skett tänker jag och får en omedelbar koppling till en annan personlighet med en mer udda mix och som porträtterats här: Sigge Parling, mittfältare i fotboll och målvakt i bandy. Laban och Sigge spelade för övrigt i det framgångsrika bandylag som Djurgården ställde på skridskor i början på 60-talet. Som om det inte räckte – ”Kniven” och Leffe Eriksson var också med.

Det var faktiskt som bandyspelare – inte fotbollspelare – som Laban värvades till DIF 1960 i samband med starten på GCI-utbildningen. Den kanske viktigaste delen, bostad, löstes på ett smidigt sätt. Laban flyttade in på Östermalmsgatan, pluggade ovanför Stadion (där GIH ligger idag) och spelade bandy på Stadion. Då låg det nära till hands att han skulle träna fotboll med DIF också, speciellt som gamle kompisen Olle Hellström (”Lill-Lappen”) från Sandviken redan var etablerad stjärna i fotbollslaget:
– Ja, det var Lappens enträgna tjatande som gjorde att jag kom ner på ett par träningar och lyckades väl göra så pass mycket avtryck att jag blev accepterad i gruppen. Men eftersom jag var något så ovanligt som GCI-studerande blev jag ett slags komplement till Farsan Sandberg som ledde träningarna i mörk kostym och slips.

Birger Sandberg, alltid ”Farsan”, är egentligen värd ett eget kapitel men låt mig här ge en kort bakgrund: Farsan var ledamot av Svenska fotbollförbundets styrelse i 31 år, varav 17 år som vice ordförande. Han var ordförande i den tekniska kommittén 1951-1986 och efter den aktiva perioden valdes han till hedersordförande 1986.
Farsan hade en bakgrund som spelare i DIF och var bland annat med i den beryktade 1-11-förlusten mot IFK Norrköping 1945. I Idrottsbladet beskrevs han som ”massiv och som vräkte sig på Åby Eriksson och höll på att kosta Djurgården flera straffsparkar”. Men det ville han aldrig kännas vid…                                                                                                                 I det civila utförde Farsan utredningar till regeringen och kom till träningen direkt från det ordinarie värvet som tarvade just mörk kostym och slips. Året innan hade han varit tränare, men inför säsongen 1960 stod vårt stolta lag utan tränare. På så sätt kom en av de märkligaste konstellationerna i svensk tränarhistoria till stånd: en GCI-studerande kille i overall, en utredningsbyråkrat i kostym blev ansvariga för träningen.
– Jag blev en slags assistent till Farsan, en blandning av dagens fys.tränare och den som faktiskt genomförde träningarna. Där hade jag nytta av utbildningen och kunde omsätta teori i praktiken. Jag vågar nog påstå att jag var först med att ta pulsen på spelarna – på så sätt kunde jag ta reda hur hög belastningen hade varit på varje individ.

Laban blev en slags spelande tränare, inte bara det – en spelande fys.tränare dessutom.
Den sportsliga karriären på fotbollsplanen kröntes med SM-guldet 1964.

Men hädanefter skulle det handla om tränarsysslan. Nu var det dags för Farsan att återgälda lite av Labans tjänster, något som resulterade i att förbundspampen såg till att den tidigare assistenten fick gå på alla viktiga kurser som arrangerades av Svenska Fotbollförbundet. Redan tidigt blev han intresserad och inspirerad av tysk fotboll och efter ett par veckors vistelse i dåvarande Västtyskland, där han genomgick deras högsta kurs, kom han hem med en ny övning som nästan revolutionerade hemmamarknaden: Kvadraten. En övning som lever än idag, om än i delvis andra tappningar.
– Jag anställdes som en av tolv på Fotbollförbundet med titeln tränarutbildnings-ansvarig. Uppdraget var att uppdatera och utveckla utbildningen vilket var i högsta grad nödvändigt.  Jag fick med åren högre och högre anseende och blev så småningom invald i UEFA:s och FIFA:s tekniska kommitté och det gav mig många intryck som jag kunde applicera på svensk fotboll.

Du märker säkert att Labans kall var att skapa en adekvat utbildning för alla våra fotbollstränare – något som genomfördes med stringens, internationella impulser och ordnung muss sein. En viktig beståndsdel var de fysiska testerna med den beprövade ”pulsen” som viktigt element.

Vid sidan av tränarutbildningen tog tränarkarriären fart: först i hockeyfästet Skellefteå, sedan Skövde AIK och så Kalmar FF 1970-72  där han fick hand om ett talangfullt material, men den stora framgången kom med Öster som han ledde fram tillseger i Svenska cupen 1977 och SM-guld året därpå.

De framgångarna samt Labans bakgrund som riksinstruktör ledde fram till att han blev ett naturligt val till svensk förbundskapten (mellan 1980 och 1985). En annan viktig faktor var att han också hade varit assisterande tränare till ”Åby” Eriksson (”Jojje” i trängre kretsar) redan i början på 70-talet och under det så lyckade VM 1974 i Västtyskland. Hans noggrannhet och pedagogiska ådra gjorde honom till bollplank och den som skötte all träning med truppen.
– Jojje var fantastisk på att spana in spelare och välja rätt, men han var – för att använda hans eget uttryck – ”klippt oduglig” vad gäller träning. På så sätt blev jag en slags träningslakej för honom. Jag förstod inte från början att det var min roll, men minns min första landskamp mot Danmark när han skrek till mig att jag skulle ta hand om uppvärmningen och inte stå och värma målvakten. Faktum är att Jojje var helt handfallen när det kom till träningsmomenten.

Men innan Laban tog huvudansvaret för det svenska landslaget 1980 tog han ett rent så kallat självmordsuppdrag: Han skulle tillsammans med ”Knivsta” ta hand om truppen som nästan havererade redan innan Allsvenskan startade 1979. Det var närmast ett konsultuppdrag eftersom han var anställd på Svenska Fotbollförbundet. Resultatet blev därefter – en tiondeplats, blott två poäng före nedflyttade AIK.  Men det ska i sanningens namn inte skyllas på Laban som ställde upp för sin älskade klubb och sin kompis ”Knivsta”. Förutsättningarna var helt enkelt inte tillräckligt bra. Hade vi däremot haft Laban från årsskiftet och inte som konsulterande tränare från och med maj så hade det sett annorlunda ut. Synd på så rara ärtor – truppen innehöll tre landslagsspelare och en blivande samt två före detta. Så nog fanns det potential.

Landslagsåren 1980 till 1985 blev resultatmässigt magra om man räknar till att kvalificera sig till EM och VM. Vem minns inte den ödesdigra matchen i Prag 1985 där Robert Prytz gråter hopplöst efter att Sverige förlorat VM-kvalmatchen mot Tjeckoslovakien i den sista och avgörande matchen, samtidigt som det återstående hoppet Tyskland till allas förvåning förlorade hemma mot Portugal.

I en värld där konkreta resultat och fakta är bedömningsmall blir eftermälet tufft.
Men ingen kan ta ifrån Laban att han varit en föregångare: den förste förbundskaptenen med akademisk utbildning, den som tidigt sneglade på tysk fotboll och dess innovativa metoder och den som skapade en relevant fotbollstränarutbildning i Sverige.

Grattis på högtidsdagen och till allt nyskapande inom svensk fotboll!

Attachment